elin larsson

HOPE YOU FORGIVE ME.


Att tankarna bara snurrar börjar bli mer än vana, mer som en daglig sak som ska ske vardagligen. Som jag absolut inte kan göra någonting åt.
Jag vill egentligen inget mer än att få allting sagt. Allting som snurrar hos mig vill jag bara få sagt men jag vet inte vem jag vill ska veta de, jag vet inte ens egentligen vad de är jag vill säga.

Så vad är de jag egentligen vill få fram ?
Vad är egentligen meningen med att få någonting sagt som jag inte ens vet vad jag vill med ?


Optimistisk.

Ja de är vad jag har fått höra att jag är, kanske jag är också.
Jag gillar inte att stressa och dras in i allt drama som sker omkring jag vill bara ta de lugnt och ta en dag i taget om ens de. Kan inte bara allting få ha sin gång ? Kan man inte bara låta allting flyta på och låta de som sker ske.
Nej självklart inte ni ska alltid göra någonting så litet till någonting så stort. Jag orkar inte med allt tjafs, all dramatik, alla hårda ord som sägs. Allting ni ska överdriva så mycket i överdrift.

Jag vet en vän som är lika mörk rädd som jag, vi gjorde slut idag.
Kom ge mig allt som du har och jag ska stanna kvar.
Kom ge mig sommar, kom ge mig liv, kom ge mig kärlek
kom ge mig livsmotiv, kom ge mig sanning, kom ge mig tid
kom ge mig kunskap och jag ska stanna kvar.

Varför dra mig över en kant ? Varför dra mig över den kanten där ni tror att ni ger mig order och jag lyder. Där ni tror att ni kan tycka och säga vad ni vill om mig, till mig utan att jag ska röra en min ? Utan att jag ens ska rynka en liten del av min panna. Vad hände med respekten ? Vad hände med tilliten ? Vad hände med vänskapen ?
Varifrån kom dom hårda orden ? Varifrån kom sättet ni behandlar på ? När ska de sluta ? Är de när jag väl öppnar mig och säger hur de ligger till ? De borde vara rätt uppenbart. De handlar om respekt gentemot en annan människa. Inte någon varelse. Utan människa. Jag tar åt mig, att jag skrattar har aldrig slagit er att de bara är en förklädnad ? Att jag aldrig blir sur eller arg har aldrig slagit er att jag är rädd för att ni ska gå. För att ni ska ändra er och gå.
Det har aldrig slagit er att jag faktiskt tar åt mig utav orden ni säger ? De har aldrig slagit er att ni inte kan säga vad som helst, hur som helst eller när som helst till mig ?


jag vet inte varför men jag ger och ger och ger gång på gång, men jag känner inte att jag får lika mycket tillbaka, de har endast varit en person, en enda person som jag fått tillbaka lika mycket som jag gett om jag inte fick mycket mer än så. Den ända personen som riktigt behandlat mig med ren respekt.



"Solen går opp så oskuldsfull, och lyser på oss för kärlekens skull. "