Det gör ont.
Det gör så ont att veta om, vet att de inte bara är inbillning utan att det verkligen är verklighet. Att veta att ingenting någonsin kommer att bli som de en gång var. Utan att vara medveten om att jag måste gå vidare, att jag inte längre kan stanna kvar här, att jag måste ta klivet och fortsätta går. När jag är så fulltmedveten om att jag inte klarar av det. Men ändå måste klara det för det finns ingenting för mig att hämta om jag stannar kvar här. Jag kan inte stanna kvar här och hoppas på att allt kommer bli bra, för jag vet att de kommer det inte. Sista skeppet har gått. Allting är över. Jag kan bara inte inse det, de är för svårt. För du blev en del av mig på ett sätt ingen någonsin varit, jag blev beroende av dig jag behövde dig mer än jag tidigare behövt något eller någon. Du var allt, verkligen allt, du var det bästa som hänt mig. Men från ingenstans vände du och gick.
Och jag vill hata dig jag försöker varje dag, varje minut, varje sekund. Men det går inte för jag vet att jag inte kan hata dig. Jag vill verkligen vara så arg, jag vill vara så arg över att du ljög mig rätt upp i ansiktet, så arg över att du inte kunde säga till mig vad de var som pågick, vad som egentligen hände jag bad dig om sanningen men de var den delen du lämnade ute och gav mig en helt annan historia. Jag vill vara arg över att du bara gått vidare. Jag vill vara arg över att du bara försvann, jag vill vara arg över att du inte hör av dig längre, jag vill vara arg över att du inte längre frågar mig hur jag mår, jag vill vara arg över att allting gick så fort för dig, jag vill vara arg över att jag inte fick säga allting jag kände. Jag vill vara arg, men jag kan inte för egentligen tycker jag om dig lika mycket som jag alltid har gjort. Och du om någon har aldrig behandlat mig illa, du om någon fanns alltid där för mig, det var i din famn jag grät tills jag inte kunde gråta längre, det var dig jag skrattade med tills jag vek mig, det var med dig jag spenderade mina dagar, det var dig jag kom till när någonting var fel, det var dig jag fick somna bredvid nästan varje natt, det var dig jag föll för, det var dig jag alltid ville ha, det var dig jag såg upp till. Du var den som hjälpte mig, du behövde inte säga ett ord men bara att jag fick ligga i din famn tills jag somnade var allt jag behövde. Det var dig jag pratade med i timmar till någon utav oss slutligen somnade i telefonen. Det var dig jag varje natt sa 'god natt, jag älskar dig mest' till. Det var du som verkligen brydde dig, det var du som fick mig känna att allting kommer faktiskt bli bra.
Det var dig jag var mest rädd att förlora, jag gjorde allt jag trodde skulle räcka för att jag skulle ha dig kvar.
Men du försvann och jag kunde inte göra något ! Inte ett skit kunde jag göra. Inte heller nu kan jag göra något, så jag ser förbi det. Jag tittar bort, jag låtsas som om allting är bra, det är till en viss del bra, men det är dig jag saknar när mina tankar och känslor hinner i kapp mig. Därför springer jag för jag vill inte känna jag vill bara glömma. Jag kommer aldrig glömma tiden med dig för den var något utav den bästa tiden i mitt liv, men jag vill glömma vad jag känner. Så jag umgås för att komma på andra tankar, jag röker mina ciggaretter som en tidsfördriv och jag dricker för att dämpa den riktiga smärtan. Jag umgås för att det känns rätt, jag skulle slutat röka, för att du bad mig, jag höll på, det gick inte fort men jag försökte tills den dagen då allting brast. Då fanns de ingen anledningen till att ens försöka. Jag drack inte då för att jag var rädd att någonting skulle hända när jag var påverkad, jag var för rädd för att förlora dig så jag valde bort det, inte helt och hållet men mycket. Sex gången på sex månader. Nu dricker jag för att jag orkar inte känna, jag dämpar min smärtan och lever lyckligt så länge jag har de i mig. Och de som egentligen skrämmer mig är att jag inte inser hur mycket jag egentligen dricker. Jag kan inte visa på mina tio fingrar hur många gånger jag drack den första månaden efter att du försvann. För det är mer än tio, medans det förut var sex gånger på sex månader. Det är en stor och hastig förändring. Men jag orkar inte längre. För förut fanns du där, jag hade en anledning till att se bort allt de, jag hade en anledning till att vara orolig. Du fanns där och sa till mig, men nu finns det ingen som finns där för mig så jag kan se bort från de, nu finns det ingenting att vara orolig över, nu finns det ingen som finns där och säger till mig när det behövs. Nu har jag bara mig själv, och jag har problem med mig själv.
Det gör så ont att veta om, vet att de inte bara är inbillning utan att det verkligen är verklighet. Att veta att ingenting någonsin kommer att bli som de en gång var. Utan att vara medveten om att jag måste gå vidare, att jag inte längre kan stanna kvar här, att jag måste ta klivet och fortsätta går. När jag är så fulltmedveten om att jag inte klarar av det. Men ändå måste klara det för det finns ingenting för mig att hämta om jag stannar kvar här. Jag kan inte stanna kvar här och hoppas på att allt kommer bli bra, för jag vet att de kommer det inte. Sista skeppet har gått. Allting är över. Jag kan bara inte inse det, de är för svårt. För du blev en del av mig på ett sätt ingen någonsin varit, jag blev beroende av dig jag behövde dig mer än jag tidigare behövt något eller någon. Du var allt, verkligen allt, du var det bästa som hänt mig. Men från ingenstans vände du och gick.
Och jag vill hata dig jag försöker varje dag, varje minut, varje sekund. Men det går inte för jag vet att jag inte kan hata dig. Jag vill verkligen vara så arg, jag vill vara så arg över att du ljög mig rätt upp i ansiktet, så arg över att du inte kunde säga till mig vad de var som pågick, vad som egentligen hände jag bad dig om sanningen men de var den delen du lämnade ute och gav mig en helt annan historia. Jag vill vara arg över att du bara gått vidare. Jag vill vara arg över att du bara försvann, jag vill vara arg över att du inte hör av dig längre, jag vill vara arg över att du inte längre frågar mig hur jag mår, jag vill vara arg över att allting gick så fort för dig, jag vill vara arg över att jag inte fick säga allting jag kände. Jag vill vara arg, men jag kan inte för egentligen tycker jag om dig lika mycket som jag alltid har gjort. Och du om någon har aldrig behandlat mig illa, du om någon fanns alltid där för mig, det var i din famn jag grät tills jag inte kunde gråta längre, det var dig jag skrattade med tills jag vek mig, det var med dig jag spenderade mina dagar, det var dig jag kom till när någonting var fel, det var dig jag fick somna bredvid nästan varje natt, det var dig jag föll för, det var dig jag alltid ville ha, det var dig jag såg upp till. Du var den som hjälpte mig, du behövde inte säga ett ord men bara att jag fick ligga i din famn tills jag somnade var allt jag behövde. Det var dig jag pratade med i timmar till någon utav oss slutligen somnade i telefonen. Det var dig jag varje natt sa 'god natt, jag älskar dig mest' till. Det var du som verkligen brydde dig, det var du som fick mig känna att allting kommer faktiskt bli bra.
Det var dig jag var mest rädd att förlora, jag gjorde allt jag trodde skulle räcka för att jag skulle ha dig kvar.
Men du försvann och jag kunde inte göra något ! Inte ett skit kunde jag göra. Inte heller nu kan jag göra något, så jag ser förbi det. Jag tittar bort, jag låtsas som om allting är bra, det är till en viss del bra, men det är dig jag saknar när mina tankar och känslor hinner i kapp mig. Därför springer jag för jag vill inte känna jag vill bara glömma. Jag kommer aldrig glömma tiden med dig för den var något utav den bästa tiden i mitt liv, men jag vill glömma vad jag känner. Så jag umgås för att komma på andra tankar, jag röker mina ciggaretter som en tidsfördriv och jag dricker för att dämpa den riktiga smärtan. Jag umgås för att det känns rätt, jag skulle slutat röka, för att du bad mig, jag höll på, det gick inte fort men jag försökte tills den dagen då allting brast. Då fanns de ingen anledningen till att ens försöka. Jag drack inte då för att jag var rädd att någonting skulle hända när jag var påverkad, jag var för rädd för att förlora dig så jag valde bort det, inte helt och hållet men mycket. Sex gången på sex månader. Nu dricker jag för att jag orkar inte känna, jag dämpar min smärtan och lever lyckligt så länge jag har de i mig. Och de som egentligen skrämmer mig är att jag inte inser hur mycket jag egentligen dricker. Jag kan inte visa på mina tio fingrar hur många gånger jag drack den första månaden efter att du försvann. För det är mer än tio, medans det förut var sex gånger på sex månader. Det är en stor och hastig förändring. Men jag orkar inte längre. För förut fanns du där, jag hade en anledning till att se bort allt de, jag hade en anledning till att vara orolig. Du fanns där och sa till mig, men nu finns det ingen som finns där för mig så jag kan se bort från de, nu finns det ingenting att vara orolig över, nu finns det ingen som finns där och säger till mig när det behövs. Nu har jag bara mig själv, och jag har problem med mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar