Så nu sitter jag här återigen, men mina tankar ihop trasslade som vanligt.
Jag vet inte vad jag vill med varken mig själv eller de jag håller på med.
Jag låter bara allting ha sin gång, trots att jag inte vet fall de är rätt eller fel, inte bara gällande mig själv utan även alla andra i min omgivning.
Eftersom att jag inte vet vad som är rätt så låter jag de bara vara och hoppas bara på att allting i ändan löser sig på ett eller annat sätt.
För av någon anledning är jag en sådan person som inte kan ta ställning till vissa stora saker här i livet. Åtminstone inte i mitt eget liv.
Jag kan inte ens besvara en sådan enkel fråga som 'hur mår du?' För jag vet egentligen inte hur jag själv mår nu förtiden, så mitt svar blir nu mera så som jag känner mig för stunden och inte i största allmänhet som mina tidigare svar alltid varit grundade på.
Och samtidigt som jag inte hänger med allting som händer så står jag ändå vid sidan av och ser hur allting bara händer istället för att ingripa och kanske göra någon skilland för om inte mig själv, kanske någon annan, förhoppningsvis.
Jag vill ingripa, jag vill höra min röst hörd, inte bara hos mig själv utan även hos dom som finns i min omgivning, men jag blir inte hörd inte på det sättet som jag vill, som jag behöver. För de kommer ord från era munnar, de kommer meningar som ni själva inte ens tänker på som bryter ner mig så totalt, även fall de kanske från allra förstan inte är meningen att de skall bli så, så är de så de blir ändå.
De känns som om att mig kan man behandla hur man vill. För att jag inte är den som vågar ställa sig upp och stå på sig, säga ifrånoch visa att jag inte är någon man kan behandla hur som helst. Vilket ni faktiskt inte kan, men som ni faktiskt gör ändå, för att jag inte har förmågan att säga ifrån och visa er.
För att jag inte har modet att ställa mig och visa er. Så istället sjukt nog som jag faktiskt hör själv att de låter så ger jag er tillåtelsen att behandla mig, och bryta ner mig så som ni gör, medvetet eller omedevetet.
Listen to your heart,
visst kanske de vore de bästa egentligen, men vad gör man när hjärtat säger en sak men hjärnan säger en annan ?
När man inte vet hur man vill ha de ? När man är sopas förvirrad så man själv inte vet svaret på en sådan enkel fråga.
Jag har så många tankar och funderingar att jag vet inte var jag ska lasta av allting vilket gör att jag går omkring här och bär på allt och belastar mig med mer och mer för varje dag som går, så tillslut så kommer dessa dagar då jag inte längre orkar bära allting och allting brister, men de är de ingen lyckats förstå än.
Ni alla ser de som en riktigt dum anledning för allting jag gör, men ni ser inte vad som egentligen händer, ni ser inte hur jag egentligen mår. Ni ser inte så ni kan inte bedömma.
Och utan att ens låta mig försöka förklara så drar ni snabba och korta slutsatser om något så dumt som ni gör..
Jag vill så väldigt gärna få dig att förstå men jag kan inte förklara, jag kan knappt få mig själv att förstå så jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå mig. Och det som egentligen tog hårdast av alla kommentarer som jag fått, de var nog då du sa att du var besviken på mig, de tar på mig så hårt. För din åsikt betyder nog mest för mig. För du är den som verkligen stått bakom mig, du är den som alltid såg till att jag inte föll, och när jag redan låg ner var du den som hjälpt mig upp, du var den som alltid fanns där. Och på ett sätt gör du de fortfarande i alla fall så som jag ser de. Och de var svårt att få höra att du var besviken på mig, de fick mig att inse mycket.
Som vanligt vet jag inte varför jag skriver utan jag bara skriver för att lätta mina tankar, men för vad ?
Vad vet jag.. kanske är de äntligen någon som kanske förstår mig men allt mitt svammel och absolut allt och ingenting?
Kanske är de någon som förstår vad allting egnetligen handlar om ?
