These Walls.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag försöker undvika, jag försöker få bort det. Jag vet att jag kan klarar mig utan dig men de är svårt för du var någon specielle för mig, du var alltid där, du ställde upp för mig, du följde med mig till Bup, du kramade om mig när jag var ledsen, och jag var din bebis. Bara din. Jag minns att vid ett tillfälle så sa du 'du kommer alltid vara min bebis, oavsett vad' jag vill så gärna tro på. Jag hoppas verkligen de, men tanken av att du kallar henne de. Att du kallar henne för din bebis nu gör så ont, det är sjukt hur ont det gör i hjärtat på mig. Jag vet inte om de ens är så att du kallar henne för de, men bara tanken av de är som kniven i hjärtat på mig. Det dunkar och de gör så ont. Jag har blivit krossade innan men aldrig på det här sättet aldrig med den här känslan, aldrig på ett liknanade sett.
Det sjuka är att jag verkligen trodde på oss. Jag trodde att det skulle hålla, för jag var så säker. Allting var så rätt med dig, allting känns så himla rätt.
Det kändes aldrig fel att vara med dig, det kändes aldrig fel att visa att det var du och jag, det kändes aldrig fel att somna bredvid dig, de kändes aldrig fel att säga 'jag älskar dig' . Det kändes bara helt rätt. Jag var så glad över att du ville vara med mig, jag kände mig lyckligast i världen när du sa att det var mig du älskade..

Jag vet att det inte finns något kvar att hämta för mig, så jag försöker gå vidare, jag spelar som jag gör. Allting handlar egentligen om att spela. Spela att allting är bra, och det är precis de jag gör. Jag låtsas som om jag inte längre bryr mig, att jag inte längre skadas av det, att jag är över dig, att tiden är borta. Men jag skadas av det. Jag är inte över dig, inte ens lite. Jag tycker fortfarande om dig exakt lika mycket som jag alltid har jag gjort. Jag gråter över dig lika mycket som den gången du såg mig sitta där på bryggan. Men jag försöker att låta bli, jag försöker att inte bry mig. Jag vill inte bry mig för jag vet att jag bara skadas av det. Jag vill inte heller att du ska läsa det här för då vet du hur jag egentligen mår och hur jag egentligen känner jag vill inte att du ska veta det. Jag vill att du ska tro att jag inte bryr mig längre. För det känns bäst så. Men ändå vill jag att du ska veta, veta hur allting ligger till, men det är bara för att jag vill att du ska ångra dig, för jag vill att du ska komma tillbaka, jag vill att du ska inse att det inte kommer gå även fast de kanske gör de. Jag vill bara att du kommer tillbaka till mig för jag behöver dig. Du gör så att jag längre inte kan andas för att du är som ett stop i min strupe, du täcker mina andetag. Jag vill att du kommer tillbaka.. Du bara försvann, från att vara vid min sida varje dag, från att smsa med mig varje minut, från att alltid pratas vid, nu ses vi nästan aldrig, såvitt endast utav ren slump och jag hatar det för jag börjar skaka, jag blir helt knä svag, jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska bete mig, jag får panik. Vi smsar aldrig, det kan gå dagar, till och med veckor. Och det är alltid jag som börjar, jag försöker undvika att höra av mig till dig men de är svårt, riktigt svårt men jag tycker ändå att jag klarar det rätt bra ändå.. och vi pratar inte längre, nu måste det finnas en anledning till att pratas vid annars är det bara att glömma det.